Intolerans
Publicerad: 29/03 05:05Jag sitter på min terrass i fattigkvarteret Gikondo i Rwandas huvudstad Kigali. Framför mig öppnar sig en vy av små ruckel av korrugerad plåt men också kyrkor, berg och dalar. Det är en bra plats för funderingar om världens orättvisor och intolerans.
1945 grundades Förenta Nationerna för att bana väg för bestående fred i världen. Världssamfundet spikade ramar och skrev regler för hur man löser konflikter på fredlig väg. Trots den goda viljan är krig och terrordåd vardag i vår värld. Medlemsländernas syndalista är lång. De skyldiga har alltid goda förklaringar till sina dåd. Våldet finner sitt berättigande.
Efter andra världskriget polariserades världen i ett ideologiskt ställningskrig. Kommunism mot kapitalism. Påstådd ondska mot påstådd godhet. Efter kalla kriget var det dags för nya undanförklaringar. Konflikten i Mellanöstern, Libanon, Palestina, Iran, Irak, forna Jugoslavien, terrorism, islam… Vad som helst går att skylla på, huvudsaken att propagandan håller människors rädsla konstant. De verkliga skälen till konflikter handlar om energi och exploateringen av naturresurser. I en djupare kontext finner vi grunden till konflikter i väljarmajoritetens brist på intresse för fakta och i den biologiskt naturliga intoleransen.
Jag blev på Facebook kommenterad att ”islam är en religion som inte anpassar sig i andra system”. Det finns hela nitton religioner i världen av vilka kristendomen är störst och islam näst störst. Också i kristendomens namn har människor begått vedervärdiga handlingar och miljontals hedningar dödats. I vardera religionen finns det extrema grupper, ärkemuslimer och ärkekristna som vardera drivs av intolerans. Ur det perspektivet har kommentarorn helt rätt. Men till andra delar är talet en generalisering som är ägnad att uppvigla intolerans, inget mer.
Till intoleransens natur hör att generalisera och låtsas tolerera. Kommentatorn skriver också om moskéer och undrar ”varför inte muslimerna kan bedriva sin religion innanför hemmets fyra väggar”. Menar personen alltså att man kan godta islam och muslimer, bara de inte syns och hörs? En sådan ”tolerans” kräver i vårt land en grundlagsändring, nämligen att religionsfriheten slopas. Om man då vänder på steken borde alltså de kristna i muslimska länder också gömma sin tro innanför hemmets fyra väggar. Skulle vi ha förståelse för detta eller måhända beskylla muslimerna för intolerans?
Kommentatorn slår till sist fast att vi med muslimernas intåg i vårt land är hotade av terrorism. Javisst, det är helt möjligt. Då vi i Afghanistan, sida vid sida med amerikaner och britter, slår till mot ärkeislamisternas boningar, ökar risken för hämnd. Rent konkret är risken försvinnande liten, men ändå tillräckligt stor för att underblåsa rädsla. Verkligheten är den att EU inom sina gränser registrerade över 500 terrordåd år 2009. Av dem genomfördes endast ett av en ärkeislamistisk grupp.
Ruandiernas vardag präglas av fattigdom: nittio procent tjänar mindre än en dollar per dag. På andra sidan den oasfalterade vägen ligger en moské. Fem gånger om dagen ropas bönestunden ut och grannens hund ylar med, nästan melodiskt. Några meter längre bort ligger adventisternas kyrka och ytterligare hundra meter bort en protestantisk kyrka. I skymningen kan jag räkna tre spiror till. Sammanlagt finns här i huvudstaden tiotals moskéer och i hela landet hundratals. Majoriteten av befolkningen är romerskkatoliker, den näststörsta gruppen är övriga kristna medan muslimerna, enligt statistiken för 2006 är endast 4,6 procent.
Olika religionssamfund lever här sida vid sida och tampas med gemensamma konkreta vardagsproblem. I Finland kan bekymren kulminera i frågor om simhallsturer och nötköttstillsatser . Här i Rwanda handlar vardagen bland annat om hur man skall finna en liter drickbart vatten.
Främlingsfientlighet
Publicerad: 27/03 08:51Samhällsutvecklingen med ökande främlings- och EU-fientlighet är dagens allsång. Då samhällstjänsterna minskar, arbetslösheten ökar och tilltron till framtiden känns osäker ökar den personliga självbevarelsedriften. Detta är ett biologiskt faktum som man inte kan ignorera. Individen söker sig till flocken som ger sken av att ha de bästa möjligheterna att överleva. Ledaren har en enkel lösning till alla problem och utstrålar fysisk och psykisk styrka.
Den främlingsfientliga atmosfären i Finland är mer eller mindre identisk med situationen i andra välfärdssamhällen. Se på Sverige, länge världens samvete är snart ett minne blott. Dagens ungdom saknar erfarenheten där bla vi finnar som invandrande arbetskraft till Sverige under 1960- och 70-talet spelade en central roll i tillväxten av landets industri och ekonomi. Hänvisningar till glömd historia och förnuftig logik bortförklaras med oviss enkelhet.
Tillväxten av landets ekonomi och upprätthållande av nödvändiga samhällstjänster förutsätter att vi kan locka utbildad arbetskraft till Finland. Likväl måste vi trygga möjligheterna för utlänningar att studera i Finland. Det kan bli lättare sagt än gjort då samma potentiella arbetskraft duger bättre i andra länder. Immigrationsverkets strama lagtolkningar och omöjliga byråkrati visar kortsynthet utan like. Redan nu befinner vi oss i en situation där vi inte längre står speciellt högt på listan. Främlingsfientligheten ytterligare sänker vår status. Aira Vehaskaris nyutkomna rapport “Talent Available” o andra sidan sammanfattar, att vi inte utnyttjar ens den yrkeskunskap som redan finns här.
Populistiska programdeklarationer om att lämna EU och att stänga gränserna för främlingar innefattar att vår politiska och ekonomiska relevans minskar. Isoleringen fungerar i båda riktningarna. Faktum är att vi behöver omvärlden mer än vad den behöver oss.
Lyckan har många verkligheter
Publicerad: 19/03 22:07Se här! Morris visade upp tebladet han valt med omsorg. Litet och skört. Han plockade ett till, medan han fortsatte beskrivningen hur gott te tillverkas. De skall plockas innan de blir hårda. Ormar, här finns massor av dem. Du ser dem sällan. Bäst så. Jag hatar dem. En äldre man med gul plastkanna gnisslade försiktigt förbi på sin cykel. Ser du fotbollsplanen på toppen av kullen. Där, bredvid de tre lerhyddorna. Där spelade vi. Där samlades vi ofta också på kvällarna för samvaro runt elden. Det var där vi fick höra berättelser om Bacwezi, de osynliga fårherdarna och livet i Ruanda.
Vi satte oss ner. Ärr för ärr beskrev han hur de uppkommit på hans ben. Alla hade sin historia, varenda en återgiven i detalj. De förbipasserande männen och kvinnorna likaså. På avstånd sjöng barn i toner av nåt som påminde om trumslag. Är det du, Morris, frågade en skrynklig gammal kvinna. Åtminstone för femton år sedan hade hon varit rektor för byskolan. Vi fortsatte mot vattenkällan. Sången och trumslagen fick ansikten. En skara glatt sjungande barn marscherade i otakt till takten av slagen mot de tomma kannorna de bar på.
Vägen mellan Morris barndomshem i byn Salama i Uganda och vattenkällan går genom en vidsträckt teodling. Det vi kanske hade tänkt oss skulle bli en snabb stickare, blev en timmars detaljerad historia om min adoptivsons barndom. Känslan av stundens betydelse kunde inte bli mera fullständig.
Vad är lycka? Vad är livets mening? Det tog mig 55 år att hitta svaren. Jag hittade dem på den afrikanska kontinenten, där livet präglas av fattigdom och elände enligt västerländska mått. Jag hade levt ett lyckligt liv. I den lilla byn av lerhyddor förstod jag att det finns ännu något utöver kärleksfulla människorelationer och egendom. Då jag tänker på lycka, tänker jag alltid på den odramatiska delade samvaron med Morris på vägen till vattenkällan.
Jag skrev i dagboken: “Afrika har många verkligheter, många historier. Den rika kulturen, traditionerna, skönheten och genuina vänligheten har upptagit mina tankar. Ljus, vatten, mat, eld, graviditet, födsel, sjukdom och död har fått ett innehåll. Jag förstår nu varför livet alltid känts som endast halvlevt. Jag har upplevt livets betydelse. Det är inte det jag upplevt, utan det som tidigare känts så betydelselöst. Känslan är befriande. Den ger mig evig sinnesro. Jag kan njuta av det jag inte har. Jag hoppas farmor förstod hur mycket jag älskade henne. Jag kom aldrig till mig att säga det åt henne. Mina värden har förändrats och för alltid.”
Kolumn på Svenska Studiecentralens publikation Mentora 1/2011
Rättsfostran i skolan eller Kakola?
Publicerad: 14/03 20:46Om man investerar en miljon dollar i att öka antalet fängelseplatser och införa strängare straff kan man förhindra sextio grova brott. Om däremot samma summa investeras i utbildning är effekten 260 förhindrade brott. Det visar en amerikansk undersökning.
Även om de amerikanska förhållandena är annorlunda och inte går att jämföra direkt med det finländska samhället kan man med fog påstå att undervisning i rättsfrågor är utomordentlig samhällspolitik. Med undervisning kan man förhindra konflikter och lära de unga att klara sig i vårt komplicerade och mångfacetterade samhälle.
Detta slog också Rättsskyddsdelegationen fast i sin rapport år 2004. Delegationen underströk gång efter gång under sitt mandat 2000-2005 vilken betydelse rättsfostran har. Idag är såväl delegationen som dess planer begravda. Istället för rättsfostran planerar man nu drama. Och justitieministeriet har bytt rättsfostran till fostran i demokrati.
Drama och rättsfostran förenas i dag på ett märkvärdigt sätt i det kritiserade TV-programmet om Kakola. Skulle dessa utslagningshotade unga som nu framträder i Kakolaprogrammet ha kunnat undgå sitt öde om de i skolan hade fått en ordentlig rättsfostran?
Rättsfostran i dagens skola är mycket smal. För att ge den mera bredd tyr man sig till olika frivilliginsatser, där man visserligen arbetar väl men inte når mer än en bråkdel av eleverna. På större orter är det ofta lättare att få till exempel en jurist på besök i skolan.
Rättsfostran ingår i huvudsak i samhällsläran på årskurs nio. Om lärarna i historia och samhällskunskap så önskar, kan de bjuda in till exempel en polis, jurist eller någon annan expert som kommer gratis på besök. I praktiken varierar undervisningen skol- och lärarvis och därmed också undervisningens kvalitet.
Det praktiska genomförandet av skolornas rättsfostran är splittrat på tre ministerier. Undervisningsministeriet svarar för samhällsläran, de poliser som deltar i undervisningen underlyder inrikesministeriet. Justitieministeriets roll är att utreda och utveckla undervisningen i rätt och demokrati.
I början av 2000-talet gjordes många goda planer och förslag till en bättre undervisning. Av dessa genomförs nu endast projektet med egen polis i skolan. Det är hög tid att börja förverkliga också de övriga planerna. En utvecklingsplan, Rättspolitikens strategi och utsikter 2003-2012, uttryckte strävan att främja skolornas och de övriga läroinrättningarnas rättsfostran i samråd med undervisningsministeriet.
Justitieministeriets Rättsskyddsdelegation kontaterade i sin slutrapport att rättsfotran bör ökas betydligt och att alla elever i grundskolan skall ges samma information i rättsliga frågor. Delegationen stödde ett tvåårigt pilotprojekt i en skola i Kangasala där skolan samarbetade aktivt med ortens polis och med Tammerfors tingsrätt. Elevernas och lärarnas erfarenheter av pilotprojektet var ytterst positiva. Lärarna önskade att modellen börjar tillämpas i hela landet.
I samband med att läroplanerna förnyas bör rättsfostran få en egen nationell läroplan i enlighet med Rättsskyddsdelegationens förslag. Rättsfostran bör med andra ord ingå som en egen ämneshelhet i samhällsläran.
Banens rättigheter, information om FN:s barnkonvention, övriga mänskliga grundrättigheter liksom viktiga delar av medborgarskyldigheterna, konsument-, familje, arbets- och brottsrätt är ämnen som enligt Mannerheims barnskyddsförbund borde ingå i ämneshelheten. Vi behöver också en delegation för rättspedagogik vid undervisningsministeriet, vilket brottsbekämpningsrådet har föreslagit.
Det finns med andra ord hur många goda planer som helst. Det är dags att gå från ord till handling.
Utvecklingsbistånd eller partnerskap
Publicerad: 13/03 08:25Hälsningar från Afrika. Att uppleva Afrika på ort och ställe är något jag ofta önskar att alla kunde göra. Värderingar tvingas fram mot en annorlunda bakgrund. Tankarna om livets mening får kött på benen. Allt slår huller om buller.
Vi i välfärdssamhället Finland ofta tänker att vi har så mycket mera att ge än att få från Afrika. Jag talar nu inte om kontinentens naturrikedomar som västvärlden fortfarande “rövar” med blodpengar och korruption. Kolonialismen har aldrig upphört. Slaveriet inte heller.
Jag förstår de som kritiserar utvecklingsbiståndet. Faktum är att den har gynnat kontinentens utveckling relativt lite och allmänna välfärden ännu mindre. Utvecklingsbiståndet verkar vara mera en samvetsfråga än en genuin strävan till att förbättra livsförutsättningarna för lokalbefolkningen. Att bygga skola, hälsocentrum, vägar, internet och kraftverk är allt bra, men är som ett plåster på såret. Projekten ofta saknar koordinering och helhetsansvar. Som ett litet beskrivande exempel står skyddsvägarna som målades i Ruandas huvudstad med arbetare, arbetsdon och målfärg från USA. En månad senare påbörjades ett nytt projekt där gatorna fick ny beläggning. Exempel finns mer än vad som krävs för att förstå felet i systemet.
De som förespråkar nuvarande formen av utvecklingsbistånd säger att förändring kan inte ske över en natt. Jag håller med, men denna förklaring kan accepteras endast om vi samtidigt skulle se planerna för en fundamental omläggning av biståndsarbetet. I sin bok “Dead Aid to Africa” kritiserar ekonomisten Dambisa Moyo nuvarande systemet i skarpa ordalag. Fd. FN generalsekreteraren Kofi Annan stöder hennes åsikter, liksom även de afrikanska ledare som anser att biståndet och Världsbanken bromsar Afrikas ekonomiska utveckling.
Afrika har en enorm potential för investering, produktion och handel. Det är hög tid för oss även i Finland att ta vägen mot ett jämställt partnerskap med afrikanska företagsvärlden och lokalbefolkningen.
Som svar på flere frågor
Publicerad: 04/03 22:22Före september ifjol hade jag nog aldrig på allvar tänkt mig att bli politiker. Jag ansåg att det skulle strida mot min bild av den neutrale och oberoende lagens väktare att börja sköta gemensamma angelägenheter. Jag betonar ordet bild. Det är inte min egen åsikt som är avgörande. Två månader senare fattade jag mitt beslut att ställa upp.
Varför just jag, frågetecken och utropstecken. För att låna partisekreteraren: ”Riksdagen behöver sådana med trovärdig livserfarenhet”. Jag är socialliberal. Den livssynen har jag fått av 35 års polisarbete. Samma syn som alla poliser, som håller ögonen öppna, har fått. Vi är alla människor i en komplicerat nätverksbunden global värld. Jag är också en faktahungrande äckelrealistisk idealist, och jag bugar inte för politisk populism. Slagord som ”hem, tro och fosterland” och ”Där vi har EU, har vi problem” saknar betydelse där man arbetar seriöst och ansvarsfullt i politiken.
Om jag i riksdagen blev tvungen att välja bara tre ämnen vore de basservicen, miljön, klimatet och energin och så internationalismen. Min prioritetslista bygger på ideologin om att trygga vår framtid. Mer än någonsin måste vi arbeta för att trygga livet för kommande generationer. Nationalismens och isolationismens väg och kort och stenig.
Det viktigaste kännetecknet för ett välfärdssamhälle är vård och omsorg. Alla har rätt till en god, socialt rättvis och subjektiv grundservice som ökar trygghetskänslan. Välfärden skall fungera som motkraft till den samhällsutveckling som vill ge allt färre allt mer.
Miljön, klimatet, energin. Vi bör fokusera på de frågor som har den största inverkan på vår egen och kommande generationers framtid.
Internationalism. Nationella och därmed också regionala och lokala intressen är alltid nära kopplade till de globala helheterna. För vårt lands livskraft är det viktigt att vi är aktiva på alla nivåer, i Norden, EU och det internationella samfundet. En bättre värld är ett absolut villkor för ett bättre Finland.
För statens produktivitets- och regionaliseringsprogram lägger jag tummen ner. Redan under nästa regeringsperiod måste olägenheterna börja korrigeras. Polis- och rättsförvaltningen uppgifter är alltför viktiga för att Finansministeriets tjänstemän skall få besluta om dem.
”Kyllä kansa tietää”
Publicerad: 01/03 16:43Med all respekt för yttrandefrihet – frihet som inkluderar rätten att vara ologisk och inkonsekvent, men Sannfinländarnas valteser… Vet inte vad jag skall säga. Efter Katainens kritik tog jag mig tid att gå igenom hela programmet. Summa summarum. Helt omöjligt att läsa det med förståelsens förstoringsglas. Soini kan var stolt. Han har producerat ett grandiotiskt och minst sagt imponerade program. Att den ger anledning till massor av obesvarade frågor är en bisak som de flesta av hans anhängare inte märker. Deras självkänsla slår högt i tak.
Valprogrammet vimlar av retorik och konstiga principiella målsättningar. En av de mest roliga är “suomalaisuus on Suomen lahja maailmalle”. Likaså nyheten att riksdagsledamotens uppgift är att delta i lagberedningen. Mångkulturen kommer att försvaras med försvar av den nationella identiteten och postmoderna konsten får söka sig till den privata marknaden. Sannfinländarna vill återställa demokratin. Folket skall få bestämma. Som ett steg mot detta vill de öka presidentens makt. Finland skall också förbereda sig för att lämna både EU och EMU. Och så vidare.
Den gamla visdomen är helt riktig: viktigt är inte vad man säger, utan hur man säger. Soini är allt annat än dum i skallen. Efter att ha läst programmet blev jag helt övertygad om att han inte menar det han skrivit. Att programmet i sin trovärdighet nästan uppnår nivån av de nigerianska skojarbreven är Sannfinländarnas egen sak. “Kyllä kansa tietää”-sloganen tycks räcka som förklaring (och ursäkt) till allt.
Folket vs politikerna
Publicerad: 28/02 08:16Den Gröna journalisten och författaren Pekka Siikala ifrågasätter sloganen “poliitikot ovat etääntyneet kansasta” och påstår att det är snarare tvärtom – folket har tappat kontakten till politikerna. Faktum är, tycker jag, att vi vet inte och det finns inte möjligheter att veta hela sanningen. Det fanns en tid då öst och väst uppdelades i enkel ideologi, kommunism och kapitalism, i höger och vänster. Det var så mycket enklare då att förstå och ta ställning. Finlands intressen kunde bevakas i en exakt position till den övriga världen. Idag är vi del i ett komplicerat globalt system och i allianser som tär på vår suveränitet och ger oss mycket av nytta.
Det ökade mediautbudet har definitivt ökat möjligheterna att veta vad som händer. Internet och sociala median har medfört att alla kan också göra sin röst hörd. Enkelt och snabbt. Politikernas åsikter är lätt tillgängliga, folkets likaså. Information flyter i båda riktningarna.
Jag vill ändå påstå, att avståndet mellan politiker och folket inte har förändrats. Frustrationen har ökat, men det är en helt annan synvinkel. Den ser ut att leda till ett valresultat med tiotals nya parlamentariker och ett politiskt parti som åtminstone hittils har fått rida höga hästar med populism och halvsanningar. Siikala säger, att detta kommer ar stå väljarna dyrt. Jag tror han har rätt.
Inget utrymme för nationalism och isolering
Publicerad: 22/02 06:50Professor Esward Prasad (Brookings Institution and Cornell University) uträknar i en färsk rapport hur statsskulden i de mest utvecklade länderna kommer att öka under de följande fyra åren. Den ekonomiska tillväxten i Kina och Indien tär på välfärden i övriga världen, inklusive Finland.
Pensionstiden står inne för de stora årskullarna efter andra världskriget, antalet skattebetalare minskar och produktionen samt välfärden utsträcker sig allt vidare i världen. För att kunna bibehålla den nuvarande nivån av välfärd kommer lånetagningen, enligt Prasad, att öka.
Hans prognos målar en dyster framtid. I Japan stiger arbetsförmögna befolkningens andel av statsskulden från 46 200 dollar år 2007 till 134 500 dollar år 2015. En ökning på 154,7 %. Motsvarande siffror för Finlands del är 27 100 dollar och 66 700 dollar, en ökning på 76,1%. Finland placerar sig på sjunde plats i rapporten på 50 länder. Endast Frankrike, Grekland, Belgien, Italien, USA och Japan ligger före oss. En intressant detalj i rapporten är att Sverige inte behöver ta lån. Landets invandringspolitik har tryggat behovet av arbetskraften.
Utgångsläget för vår och de kommande generationernas välfärd är att vi får bukt på statsskulden och tar beslut som tryggar den ekonomiska tillväxten. Den i sin tur är beroende av utvecklingen i övriga världen. Vår ekonomiska tillväxt kräver också en drastisk tillökning av utländsk arbetskraft. I praktiken en nettoökning på 15 000 invandrare per år. Vi måste också öka antalet utländska studeranden och intensifiera integrationen. Problemet med detta koncept är, att akuta behovet av utländsk arbetskraft är stor överallt i Europa.
Nationalismen och isoleringen, det som bl.a. Sannfinländarna står för, är receptet för det sämre. Främlingsfientligheten i kombination med kalla vinterklimatet gör Finland inte speciellt attraktivt. Ansvaret för en bättre framtid ligger nu på väljarnas axlar.
Filosofi så här på söndag morgon
Publicerad: 20/02 05:54Valtest-frågorna upphör aldrig att överraska. Inget fel med provokativa påståenden i frågeform, men hur de gynnar väljaren förblir alltid lika oklart. “Har du blivit besviken över regeringspartiernas moral?” är bara ett av dem. Hur du än svarar, ja eller nej, är du ense med frågeställaren om att moralen ligger lågt. Lämnade frågan obesvarad, vilket sannolikt vissa tolkar som bevis på min låga moral. Hur som helst. Jag kommenterade så här:
Bilden av korrumperade och omoraliska riksdagsledamöter är etsat i folkets tankar. Frustrationen är nu speciellt stor. Ordet ”politiker” associerar med maktlystenhet och egoistiska strävanden. Faktum är att i riksdagen sitter 200 representanter som tar sitt jobb på allvar. Deras vardag är jobbet i utskotten och plenum. Vardagen är allt annat än den som median förmedlar. Klart är att misstag och fel görs. Ibland även allvarliga. Den som anser sig vara totalt felfri, må kasta första stenen.
Folket kan inte kritiseras. Median har gjort mycket litet för att förmedla vardagen på Arkadiabacken. Direkta sändningar från plenum och premiärministerns frågetimme återspeglar endast en liten del av vardagen. Median förmedlar konflikter och konfrontationer. Enstaka frågor får publicitet och bagateller tas ur kontext och proportion. Endast sensationer säljer.
Alltid då och då finns det också anledning till kritik. Som gott exempel de dyra sängöverkasten. Riksdagsledamöterna fick ta emot kritiken över beslut som fattats av tjänstemännen. Ofta ser folket inte skillnaden mellan korruption och politisk armbrytning. Majoritetsbeslut leder till att minoriteten är missnöjd. Såklart. Så här är det och så här kommer det alltid att vara. Den kommande riksdagen kommer inte att bli besparad från kritik, oberoende vem som sitter där.
På tal om politikernas och wannabe-politikernas moral. Varför kommer inte denna fråga upp på valtesterna:
”Är du besviken över att man med politisk populism, skrämseltaktik och vaga referenser försöker inför riksdagsvalet lura dig på din röst?”
